​

Lundehunden härstammar från Väröy.

Följande är saxat ur jubileumsboken 2002

​

Lundehunden är en av våra mest sällsyntaste raser. Den är också en av världens mest sällsynta och anatomiskt speciella raser och tillika den mest lokalbundna av alla. De kan alla härledas till en enda ö ute i Atlanten, Vaeroy, en av de yttersta öarna i Lofoten, därifrån härstammar lundehunden. Ön ligger 90 km västerut från fastlandet – ungefär i höjd med Kiruna. Vaeroy mäter knappa 18 kvadratkilometer och där skapades den norska kynologiska specialiteten som världen numera känner som lunnehund. Det sägs att lundehunden har kommit till på Vaeröy. Sedan urminnes tider fanns buhunden på fastlandet. Den kan härledas till 1000-talet som en specifik norsk, mycket gammal och självständig variant av den nordiska spetshundfamilj som har avläggare i olika raser i Sverige, Norge och Finland. Buhunden var dessutom lämpad för uppgiften tack vare sin styrka och rörlighet i starkt kuperad terräng, men den var för stor. Storleken i sig hjälptes genom avel på småväxta individer och tack vare öns läge och storlek ledde det till en hel del inavel och vissa särdrag renavlades. Lundehunden var typkonstant långt innan den blev godkänd så sent som 1943, vilket var samma tidpunkt när lundehunden ”räddades” åt eftervärlden. Så lundehunden är buhundens lilla ”kusin”, men en småvuxen och särpräglad släkting till den.

Befolkningen på ön bestod av ca. 1000 personer som de flesta hade fiske som sysselsättning. Ett annat kosttillskott var lunnefågel eller sjöpapegojan som de också kallades. Dessa fåglar var svåra att komma åt då de bygger bon i stenrösen och i bergväggarnas hål. Med andra ord otillgängliga för människor och för att få tag i dem behövdes en medhjälpare som var liten, modig, smidig och energisk nog att krypa in i de trånga gångarna och hämta fåglarna och gärna också döda den. Den uppgiften fick småningom lunnehunden.

Lunnefågelsjakten lär ha pågått under minst tre-fyrahundra år. Jakten i sig var inte så speciellt sportsligt betonad, men ställde hårda och speciella krav på hundarna då den måste vara så liten att den kunde komma in och vända i fågelbona utan att fastna och den måste även vara så lättrörlig och smidig att den kunde arbeta i terräng där det var omöjligt för människor att ta sig fram. Men inte nog med det, den måste ha för sin storlek en ovanlig styrka att orka släpa ut lunnefågeln och bära den till jägaren som i princip behövde sitta på en sten och vänta på bytet.

Man vet med säkerhet att lundehunden och dess arbetssätt är mycket gammalt. Den mest kända beskrivningen är av den norska nationalhelgonet, diktarprästen Petter Dass. I Nordlands Trompet från slutet av 1600-talet beskriver han fågelfångsten och hundarna: ”afrettede Hunde, som er utaf Dannelse smidig och smaa, Saa de kan inkrybe den trengste Vraa – Og udtraekke levende Lunde.” Fågelfångsten gav befolkningen en nyttig och god föda, men också en viktig biprodukt – fjäder och dun som sedan fraktades från nord-Norge till handelsstäder i Schleswig under vikingatiden. Då det under 16-1700-talet blev mer populärt med mjuka dynor och bolster ökades fågelfångsten. Nu jagade man inte bara för befolkningens köttbehov utan också mer än som var nödvändigt. Detta ledde till att lundehundarna ökade raskt, varje hushåll hade minst 2-3 hundar och en del till och med 10-12 lundehundar. Dokumenterat finns att en del hade större lundehundsbestånd. I dessa dagar var lundehunden klassad som hårdvaluta. En bra lundehund värderades till samma pris som en bra mjölkko.

Fjädrar och dun från lunnefågeln behövde inte lika mycket efterbehandling som från andra fågelarter vilket ledde till att lunnefågeldunen blev högt skattade som billiga och omtyckta till sängbolster för hela norska befolkningen. Man kan säga att lundehunden har bidragit till att utforma de norska sängvanorna. Tiden har ju sin gång och allting utvecklas. Så även fångstmetoderna till lunnefåglarna. Nya och effektivare metoder med nät gjorde att lundehunden miste sin betydelse som brukshund från slutet av 1800-talet. Nu var det inte ekonomiskt försvarbart att hålla stora hundflockar som var nyttiga bara vår och höst, men måste födas hela året.

Lundehundarna försvann eller blandades med andra raser. Intresset att hålla raserna isär och vårda lundehundens raskarakteristiska egenheter svalnade. Skulle inte fiskeläget Mostad funnits och legat så avsides som det då gjorde skulle lundehunden inte funnits idag. Folket i Mostad skötte lundehundsaveln på gammalt vis och var noga med att behålla det som var unikt för dessa unika hundar. För inte så länge sedan rådde exportförbud på den i Norge, fanns det några lundehundar så skulle de stanna kvar i rasens hemland.

Lundehunden var ytterst nära att dö ut och dens räddning är berättelse om märkliga människoöden, envishet och aldrig svikande uppoffringar, epidemier, krig och förödelse, grusade förhoppningar och så den hundkunskap och intresse för rasen som till slut segrade i det långa loppet. Lundehunden – en bit av det urgamla arvet i Norge finns kvar.

Monrad Mikaelsen på Mostad var en man som hade lundehunden kär. Han hade fött upp lundehundar för fågelfångst på gammalt vis och hos honom fanns de enda renrasiga exemplaren av lundehund i början av första världskriget.
Eleanor Christie, en setteruppfödare, fick upp intresse för rasen genom en artikel i en norsk jakttidning och genom mycket övertalning fick hon köpa hanhunden Ask och tikarna Hild, Urd och Lucy av Monrad Mikaelsen och dessa kom till Christies 1938
Några år senare hade aveln kommit igång hos Eleanor Christie och lundehundsbeståndet hade ökats till 50-talet hundar, men ingen av dem kom till människor som var avelsintresserade.

Då kom olycka nr. 1 för rasen:
Alla hundar på Vaeröy fick valpsjuka och dog, detta hände före vaccinets dagar och katastrofen hade varit ett faktum om inte Christies hjälpte Monrad Mikaelsen genom att skicka två dräktiga tikar och två valpar till Mostad så han kunde fortsätta sin uppfödning.
Inte nog med det, även sydliga Norge drabbades av valpsjuka 1943 och Eleanor Christies sista hundar dog 1945.
Ett digert arbete hade gått förgäves. Turligt nog hade stammen på Vaeröy vuxit sig stor och stark.
Då Eleanor Christie blivit änka upptog hon igen sitt arbete med sina kära lundehundar 1960 och tog kontakt med Monrad Mikaelsen som skickade henne tre valpar och från dessa tre lundehundar härstammar de flesta lundehundar som finns idag.

1962 hade rasen fått en rasklubb och ordförande var Eleanor Christie som även blev ”lundehundens mor”. För sitt arbete med rasen belönades hon med NKK:s hederstegn. 1964 kunde fru Christie visa tre hundar på utställningen i Bodö, inte bara för att det var utställning och hundarna kunde vinna pris, utan mest för att visa att rasen inte var riktigt död.

Först när stammen i Norge var på 200 individer kunde lundehundar exporteras från Norge. Den första lundehunden i Sverige var Raggebus Lundy som importerades av Marie-Louise Strömberg-Frisk, Lobergets kennel.
Idag finns rasen förutom i Norge även presenterad i Danmark, Finland, Holland, Tyskland, Frankrike, Schweiz, Canada, Singapore.
Genom samspel mellan tillfälligheter och entusiastiska uppoffrande mänskliga insatser har vi idag en levande särnorsk urgammal hundras kring oss.

Det som i vår tid gjort den berömd är först och främst antalet tår den har. Lundehundens adelsmärke är att den bör ha minst 6 tår på varje tass. Var och en som sett denna hund röra sig bland stenar och berg förstår vilken fördel den har av denna ovanliga fotkonstruktion. Extratårna används flitigt när hunden smidigt och lätt rör sig i nästan oframkomlig terräng. Lundehundens fot har varit föremål för vetenskaplig forskning vid Norges Veterinärhögskola.

Resultatet beskrivs av Docent Rolf H. Engebretsen och har följande slutsats:
Hunden tillhör de femtåade tassdjuren som normalt har ”en tå” icke eller litet utvecklad. Lundehundfoten visar en uppenbar variation från de vanliga normen genom att förekomsten av övertaliga tår är så stor att den blivit ett karaktärsdrag för rasen. På framtassarna har den fem treledade och tvåledade tår och på baktassarna fyra treledade och två tvåledade tår. Mer intressant är att extratån har en särskild sena och muskel. Detta fungerar på samma sätt som muskulaturen till människans tumme med sträck- och dragrörelse. Detta anatomiska fenomen förorsakar den säregna vevande rörelsen med frambenen hos lundehunden.
Flertåigheten uppstod antingen vid en tidpunkt vid rasens utveckling då det uppträtt en delning av anlaget för vanliga tår som förstärktes genom det urval som man vet praktiserats samt genom att rasen har varit både geografiskt och genetiskt isolerad.
Det kan också tänkas att det är ett drag som förekommit hos förfädern men sedan försvunnit i arten. Skulle det sista vara förklaringen kan man fastslå att rasen är mycket gammal så långt.

Muskulaturen i ytterörat fungerar på så sätt att denna örondel kan fällas samman och vikas så att de inre delarna skyddas mot sand och fuktigheter när hunden arbetar i jord och berg där lunnefågeln har sina häckningsplatser.
Anatomiforskarna har också uppmärksammat andra särdrag. Muskulatur, senor och ledband i bogarna är så tänjbara att hunden kan ”slå ut med armarna”. Det ger en smidighet vilket hunden inte hade klarat sig utan i jakt på lunnefåglarna.
Dessutom är det översta nackbenet förbundet med hjärnskålen på ett sätt som inte är normalt hos hund. Rörligheten i nacken är ovanligt stor och huvudet kan böjas så långt bakåt att det nästan berör ryggen. Dessa egenskaper har varit till nytta när lundehunden krypit in i en smal gång i berget och skall ut igen. Den vänder då genom att böja sig bakåt i brygga och kravla sig runt för att sedan krypa ut framåt.

Det är inte bara en och två gånger lundehundar har fått ge en uppvisning i sina färdigheter med öron, framben och nacke innan domaren avslutat sin bedömning. Lunnefågel är numera fridlyst och hör till gruppen utrotningshotade arter. I och med detta kan inte lundehunden få fortsätta jaga sitt ursprungliga byte, men trots det finns rasens jaktinstinkt bevarad. När lundehunden rör sig i naturen långt från lunnebergen är den fredligt sinnad och har inte mycket intresse av att spåra upp och jaga byte. Visserligen måste några individer trots det böta med livet om hunden kommer för nära dem, den gör processen kort med bl.a. småfåglar och råttor

Tryck på knappen "Redigera" för att ersätta den här texten med ditt eget innehåll. Formatera text genom att välja olika formatmallar från formatmallsväljaren på verktygsfältet. "Spara"-knappen sparar dina förändringar när du är klar.