Hälsotillstånd hos Norsk Lundehund
Världens mest speciella hundras?
Norsk Lundehund är fortfarande en av världens mest sällsynta hundras, och kanske
den mest unika av dem alla. Alla nu levande lundehundar härstammar från ett fåtal,
besläktade individer. Medlemmarna i Norsk Lundehundklubb har hela tiden drivit en
planlagd avel för att bredda avelbasen så mycket som möjligt. Eftersom alla de
ursprungliga hundarna var nära besläktade, har det viktigaste målet med aveln varit
att göra så många olika kombinationer som möjligt, på så sätt att får man nya
kombinationer av hundens genetiska arvsmassa. Men likväl ska vi komma ihåg att
alla hundarna inom rasen ändå är besläktade med varandra. Vi kan därför inte tala
om att det finns olika linjer av lundehund.
En av världens friskaste hundar?
Norsk lundehund är en mycket frisk och sund ras. Problem som är kända i andra
hundraser, har inte förekommit eller skapat problem hos norsk lundehund. Det finns
inte registrerat någon höftledsdysplasi (HD) eller armledsatros (AD) hos rasen.
Veterinärer som känner rasen, eller Norsk Lundehundklubb, menar att det inte
föreligger något behov av att undersöka om dessa hälsotillstånd eller liknande
skellettsjukdomar finns i rasen eller ej.
Ögonsjukdommar är inte heller något problem i rasen.
Lättskött och robust
Rasen är lättskött och robust. Den är outtröttlig på tur och har inga problem med att
följa mycket större hundar över långa distanser. Därför är den en populär ”maskot”
bland de som kör hundspann (i Norge, översättarens anmärkning). Den har ett
tydligt och säkert språk som de större hundarna lätt förstår, och tål fint att springa
mil efter mil lösa tillsammans med vältränade slädhundar, som grönlandshund eller
samojed. Lundehunden har en päls som tål kyla och regn bättre än de flesta hundar,
och särskilt bättre än många andra raser av samma storlek.
Sex tår och ojämnt bett
Norsk lundehund har en del säregenheter när det gäller anatomi som ingen annan
hundras har. Den ska ha sex tår på alla fyra tassarna, och kan böja skulderna och
nacken betydligt mer än andra hundar. Denna vighet kom väl till pass när den skulle
hämta fåglar i ”lundeura”. Bettet är ofta ojämnt och det är ganska vanligt med
underbett, särskilt omvänt saxbett. Det är vanligt att de små premolarerna saknas.
Detta hämmar på intet sätt hunden och räknas inte som ett fel i rasen. Perfekt
saxbett är sällsynt.
Lundehunden kan bli väldigt gammal
Lundehunden kan bli mycket gammal. Många blir över 12 år och det är inte ovanligt
att höra om hundar som fortfarande är pigga när de har passerat 14 år.
Sjukdomar hos lundehunden
Även om norsk lundehund är en väldigt frisk hund så förekommer det sjukdomar
även hos denna ras. De sjukdomar som förekommer i rasen kan delvis knytas till att
alla dagens hundar härstammar från några få besläktade individer, alltså det vi kallar
inavelseffekter.
IL (intestignal lymfangiectasi)
Norsk lundehund har en sjukdom som förekommer på uppskattningsvis 1 av 10 i
Norge. Detta antagande är baserat på praktisk erfarenhet då det inte förekommer
någon statistik på detta idag. Norsk Lundehundklubb använder efter
rekommendation från Norges Veterinärhögskola, namnet Intestignal Lymfangiectasi
(IL) på sjukdomen. Namnet ”lundehundsjukan” eller ”lundehundssyndromet” brukar
också användas på sjukdomen vilket vi inte är så lyckat. Veterinärer som inte känner
till rasen, har haft en tendens till att diagnostisera lundehundsjukan på var och
varannan lundehund som har kommit in med mag-tarm-symptom, och därmed har
en del hundar blivit felbehandlade. Sjukdomen är också känd hos andra hundraser
och hos helt andra arter än hund. IL förekommer bl.a. hos schäfer, grönlandshund,
grosser münsterländer, engelsk setter och troligen hos flera hundraser. Sjukdomen
är känd hos kreatur och förekommer hos människor.
Intestignal Lymfangiectasi (IL) är ett tillstånd där lymfsystemet i kroppen och då
särskilt den delen av lymfsystemet som ligger runt tarmen, inte fungerar och
blockeras så att lymfa läcker från lymfådrorna och ut i tarmen och omkring liggande
vävnad. Detta kan bero på en medfödd onormal utveckling av lymfkärlen, en
inflamation eller en tumör. Men man har idag inte något belägg för att säga att IL
hos lundehund är ett medfött tillstånd.
Symptom - kontakta veterinär!
Symptomen på IL hos lundehund är ofta diarré och uppkastningar/kräkningar, samt
vätskeansamling i bukhålan eller andra organ, som hjärtsäcken. När vätska samlas i
hjärtsäcken, får hunden inte diarré och uppkastningar/kräkningar som första
symptom, men istället får den symptom på hjärtsvikt (akut sjuk med flämtande
andhämtning, blå slemhinnor och darrningar/ostadig gång). I båda fallen är det
oerhört viktigt att snabbt komma till veterinär, och lika viktigt är det att göra
veterinären uppmärksam på att hunden kan ha IL. Symptomen kan påminna om
förgiftning och förväxlas ofta med detta.
Orsaken till att sjukdomen uppstår är inte känd, men en del faktorer och symptom
som kan knytas till sjukdomen är kända. Den sjuka har en onormal förstoring och
tillstoppning av lymfkärlen i tarmen. Lymfsystemet ska transportera överskott av
vätska från vävnaden, samt fungera som reningsanläggning av bakterier vid
inflammatoriska tillstånd. I och omkring tarmen är lymfan mjölkvit för att den suger
upp näringsrik vätska med mycket fett från tarmen. Med IL sviktar denna
uppsugning. Blodet skall innehålla en viss nivå av proteiner inkluderat albumin för att
fylla sin uppgift med att transportera syre och näringsämnen, samt vätska ut till alla
vävnader. Med IL blir inte proteinrik och fettrik lymfa uppsugen i blodkärlen, utan
läcker ut i tarmen. Detta tillstånd kallas på engelska för ”proteninloosing enteropati”.
Proteintappet orsakar en ökad produktion av proteiner i levern och en ökad
belastning på levern. När proteintappet överstiger leverns förmåga till att producera
nya proteiner, uppstår en proteinförlust i blodet (hypoproteinemi). Detta påverkar
den osmotiska balansen i blodet, och vätska läcker ut i vävnader och kroppshålrum.
Detta gäller särskilt bukhålan, som kan bli svårt vätskefylld och verkar ”stinn” och
uppfylld att ta på. Som nämnts får några hundar också betydande vätskeansamling i
hjärtsäcken eller brösthålan, något som medför en betydande belastning på hjärtat,
detta kan leda till hjärtsvikt om det inte behandlas fort. Många hundar med IL får
också vätskeansamling under huden, något som gör att hunden ser tjock ut, men
den känns mjuk och svampig att ta på.
Som en följd av den sjukliga förändringen i tarmen så blir tarmluddet skadat. Detta
reducerar näringsupptaget från tarmen ytterliggare, vätska läcker ut i tarmen och
hunden får kraftiga, ihållande, vattenliknande diarréer. En hund med kronisk IL kan
ha diarré och uppkastning med kaskad kräkningar. Hunden magrar av, pälsen blir ful.
Hunden blir orkeslös och tappar muskelmassa.
Kliniska fynd
Hunden bör behandlas av veterinär som har erfarenhet att behandla lundehundar
med IL. Med blodprov påvisas om hunden har för lågt innehåll av proteiner i blodet.
Både albumin- och proteinvärdet är lågt. Hunden har också ofta för lågt calcium och
kolesterol i blodet samt en reducerad mängd vita blodkroppar (lymfocyter). Kalcium
tappet i tarmen är bundet till albumin och kolesterol blir lågt för att fett tappas
genom tarmen och tas dåligt upp.
Orsaker
Orsakerna till att enstaka hundar utvecklar IL är inte känt. Men praktisk erfarenhet
från lundehundsägare tyder på att hunden före sjukdomsutbrottet ofta har upplevt
en eller annan form av akut eller kronisk stressbelastning. Exempel är psykisk stress i
hundens miljö. Lundehundar på stora kennlar har en lättare tendens till att få
sjukdomen. Orsaken kan vara att hunden måste konkurrera mer med sina artfränder
om kontakten med husse/matte och om en god position i flocken. Orsaken kan också
vara att det blir en ökad smittbelastning då många hundar sammanförs. Några
hundar rapporterats insjuknat i IL efter att hunden varit med om en stressande
intensiv konkurrensverksamhet, som utställningar osv. Hundar som har blivit
påkörda, angripen och/eller skadad av andra hundar eller har varit utsatt för olyckor
som huggormsbett eller liknande får ofta IL kort efter. Några har rapporterat om IL
kort efter en antibiotika kur, men man har inga bevis för att det är antibiotikan som
gett IL. Det kan lika gärna vara infektionen hunden fick antibiotikan för, som gav IL.
Utfodring av lundehundar
Många har påpekat att IL kan ha något med utfodringen att göra. De flesta
hundägare utfodrar sina hundar med torrfoder. Ett bra torrfoder vill normalt fungera
bra till en frisk lundehund, men använd aldrig de simplaste märkena. Var noga med
att välja ett foder som har ett bra näringsinnehåll och som passar i förhållande till
hundens aktivitetsnivå. En hund som tränas mycket fysiskt, behöver ett foder med
ganska högt innehåll av proteiner och fett. Mot en hund som lever ett lugnt och stilla
liv, som har ett lägre behov av proteiner och fett. En hund som är mycket ute i kyla
och på tur, behöver ha en viss mängd fett. Vill man utfodra sin hund med hemlagad
mat, rekommenderas en diet med ljust kött som kyckling och vit fisk som den
viktigaste animaliska proteinkällan.
Arv
Det är helt klart ett ärftligt element i förekomsten av IL hos lundehund. Detta vet vi
för att norsk lundehund har mer IL än många andra raser. När man har en
anhopning individer inom en ras som är närmare besläktade med varandra än vanligt
i en hundpopulation, räknas sjukdomen som genetiskt betingad. Vi vet däremot inte
något om hur IL ärvs. Det ser helt klart ut som om det är flera gener involverade,
eftersom sjukdomen debuterat i olika åldrar och med varierande symptom, samt i
olika grad hos olika individer. Det verkar också vara klart att det som ärvs, är en viss
disposition för att utveckla sjukdomen, inte själva sjukdomen. Förutom arv, måste
det finnas en eller flera miljöfaktorer i hundens närmiljö för att sjukdomen ska bryta
ut. En sådan kombination av arv och miljö kallas gärna för ”multifaktoriell-
polygenetisk”.
Kan vi avla bort IL?
Det är helt klart individuella olikheter när det gäller IL. De allra flesta lundehundar
(kanske så många som 90% i Norge?) får aldrig IL. Trots att de upplever både
psykiska och fysiska belastningar av olika slag. Jag har gjort flera försök att
registrera förekomsten av IL och leta efter gemensamma släktingar för att se om det
förekommer mer inom enskilda familjer. Dessa försök har jag delvis utfört efter
önskemål från erfarna uppfödare, som önskar råd med tanke på avel. Alla mina
undersökningar har visat att hundar med IL förekommer helt slumpartat och utan
något som helst mönster inom rasen. En undersökning av släktskap kring hundar
med IL har likaledes visat att det inte är möjligt att avla bort IL genom att utesluta
enskilda hundar från aveln, då alla hundarna fortfarande är så nära besläktade med
varandra att vi i så fall måste utesluta alla i rasen.
Insjuknande IL kan inträffa när som helst under hundens liv från det den är 4-6
månader men också hos ganska gamla hundar. Därmed säger det sig självt att IL är
svårt att avla bort. Arvsgången för IL inom rasen är inte känd, och den kommer att
bli svårt att beräkna. Detta p.g.a. att det krävs ett relativt stort antal sjuka hundar
med en säker diagnos för att undersöka det. Det verkar också vara så att ett visst
”smittsamt element” förekommer i förekomsten av IL. Flera uppfödare har
rapporterat om utbrott av IL på flera hundar samtidigt och dessa hundar har då inte
varit nära besläktade. Själv fick jag IL på en samojed samtidigt som vi hade IL på en
av våra lundehundar men de övriga hundarna i familjen var friska.
IL och genetisk variation
IL är en sjukdom som är relaterad till immunförsvaret och lymfsystemet är en del av
hundens immunförsvar. Vi vet att ett gott immunförsvar hos en hundras betingar en
viss grad av genetisk variation. Detta betyder att ett avelsprogram som reducerar
inavel också kan reducera förekomsten av IL, därför att vi får en ökad genetisk
variation så att immunförsvaret hos rasen blir bättre.
Behandling av lundehundar med IL
Det är väldigt viktigt att kontakta veterinär om hunden visar några tecken på de
symptom som beskrivs. Kontakta en veterinär som känner till rasen. Några
veterinärer vill gärna ta tarmbiopsi för att påvisa att hunden har IL. Tarmluddet hos
en hund med IL är fyllt med mjölvit lymfa och är dessutom skadat så att morfologien
är ändra. OBS! Gå aldrig med på tarmbiopsi. En tarmbiopsi medför onödigt lidande
och stress för hunden och kan tillföljd av ingreppet göra hunden mycket sjukare.
Tarmbiopsin är ingen behandling och är helt onödig att göra för att ställa diagnosen
IL. Tvärtemot kan stressen vid ingreppet bli för mycket för den sjuka hunden och
göra att den dör.
Diagnosen IL ställs med hjälp av att mäta proteinerna i blodet och att följa upp med
mätningar över en tid, samt en undersökning av hundens generella hälsotillstånd.
Blodprover på en lundehund med IL visar helt onormala blodvärden. En veterinär
som inte är bekant med sjukdomen kan tro att hunden är döende som en följd av
organsvikt och föreslå att avliva hunden. Men med rätt behandling kommer hunden
troligtvis att tillfriskna och bli helt frisk.
Hunden måste ha cortison över en kortare eller längre tid, samt äta diet över en
längre tid. Ofta ges en B-vitamin injektion också. Några får också antibiotika för att
stoppa en eventuell infektion som kan komplicerar sjukdomen ytterliggare. Är
hunden väldigt spänd och vätskefylld i buken han även tappning av vätskan ge en
snabb bättring av allmän tillståndet. Vattendrivande medicin och medicin som verkar
mot diarré, samt medel som dämpar kräkningstendenser ges ofta då hunden är akut
sjuk. Normalt blir hunden frisk och de flesta hundar kan återgå till sin normala mat
efter en tid. Andra måste ha special anpassad diet under flera år. Några få svårt
sjuka hundar dör av sjukdomen. Detta gäller särskilt hundar som också får andra
problem som mag-tarminfektioner, hjärtsvikt eller cancer.
Diet till lundehundar
När hunden får IL är det nödvändigt att ge den dietmat. En veterinär med
kompetens på sjukdomen ska kunna ge goda råd om den diet hunden ska ha. Det är
ofta rätt att utfodra hunden med en diet utan torrfoder eller med ett specialfoder
från veterinär till dess sjukdomen är under kontroll.
En diet bestående av ris, vitfisk eller kyckling samt vitaminer är nödvändig och
rekommenderas. Många tillsätter mineraler som tångmjöl eller liknande. Det är viktigt
att utfodra hunden med små portioner men ofta (kanske bara en tesked per måltid)
medan hunden är sjuk. Detta kan hindra illamåendet och kräkkaskaderna. Hunden
behöver lugn och ro och bör skyddas från smitta från andra hundar.
Några rekommenderar tillskott av johannesbrödkärnmjöl för att binda maginnehållet
och tillskott av algbaserade mineraler, för att ersätta mineralförlusten till följd av
diarré.
Det kan ta lång tid att få hunden frisk, med flera återfall under vägen men de flesta
blir ändå helt friska och lever ett normalt liv sedan. Några hundar kan vara på
gränser till att få IL flera gånger, utan att bli allvarligt sjuka.
Förebyggande
Norsk Lundehundklubb ger råd angående förebyggande av IL. Det viktigaste är att
hunden lever ett gott och stabilt liv hos sina ägare. Det är INTE en ras som lämpar
sig för stora hundhållningar i kennel. Lundehunden är beroende av att få vara
tillsammans med sin ägare och leva med de människor som den tycker om.
Vi avråder också på det bestämdaste från att kastrera en lundehund, då kastrerade
hundar har lättare att få IL. Det kan bero på den hormonomställning som blir tillföljd
av en kastration. Det kan också bero på den stress som hunden utsätts för vid själva
ingreppet, ofta får vi rapporter om utbrott av IL en kort tid efter en kastration. En
kastrerad hanhund ger ofta förvirrande signaler till andra hundar och detta kan öka
på den sociala stressen, något som återigen kan medföra utbrott av IL.
Man ska inte överbeskydda sin hund. Ge den gärna lite variation i kosten redan från
det att den är valp, växla flera typer av torrfoder, ge gärna lite tilläggsfoder och
tuggben. Låt den få smaka på matrester, särskilt kokt fisk. Detsamma gäller smitta,
var inte rädd för att låta hunden leva ett normalt hundliv där den får utforska världen
på hundars vis och få hälsa på andra hundar. För att få ett gott immunförsvar
behöver den vara vältränad, inte understimulerad eller överviktig.
Hade lundehunden på Lofoten IL?
Den frågan får vi nu och då, och det har vi inget svar på. Men det är troligt att anta
att det var en viss dödlighet bland hundarna på Väröy. Det fanns ingen veterinär där
och hundarna var arbetsdjur som gjorde nytta för födan. Blev de sjuka blev de säker
så väl omhändertagna som det gick, men det dog säkert hundar från tid till annan av
sjukdom, men man vet inte av vilka sjukdomar de dog. Ett är säkert: lundehundarna
på Väröy blev inte utfodrade med torrfoder. De fick matrester, fiskrens och försåg sig
säkert själva med rutten fisk och självdöda fåglar eller får som låg i lundeura eller
vattenbrynet. Ännu idag är en lundehund som får vara mycket lös duktig på att själv
förse sig med mat.
De gamle från Väröy har alltid hävdat det samma som vi säger om
lundehunden idag: Att dessa små spetshundar är oerhört friska och enkla
att ha och klarar sig själv för det mesta om det bara får tak över huvudet,
omsorg och kärlek.
IL och inavel
Dagens lundehundstikar valpar lätt och är goda mödrar. Bra socialiserade hanar är
goda avelshanar med sunda drifter. Lundehunden är idag en ras som det är
förhållandevis lätt att avla på. Norsk lundehund har haft enklare symptom på
inavelsproblem tidigare. Detta har visat sig i form av små valpkullar och problem med
fruktbarhet hos både tikar och hanar. Det har också funnits en misstanke om dåligt
immunförsvar hos enskilda hundar, möjligen i samband med IL.
För att lundehunden skall fortsätta att vara en så frisk ras, måste vi också i
framtiden avla så brett som möjligt. Det vill säga att så många hundar som
möjligt sätt i avel. Norsk lundehundklubb uppmanar därför alla som har
friska tikar till att avla på dessa och ägare av friska hanhundar uppmanas
till att göra dessa tillgängliga för avel.
Det avråds att linjeavla på rasen, och inavelsgraden bör hållas så låg som
möjligt. Ett praktiskt råd är att ingen hund bör finnas två gånger på en fem-
generations stamtavla. Det rådet bör också följas hos lundehundar utanför Norge,
annars kommer det att bli en risk för inavelsdepression. När man väljer en
avelspartner till sin hund, kan man få hjälp genom att kontakta Norsk
Lundehundklubb eller respektive lands klubb.
Många uppfödare är villiga att ställa sina avelshanar till förfogande för tikar i andra
länder. Avelsrådet för Norsk Lundehundklubb är gärna behjälplig med att förmedla
kontakter med aktuella hanhundar så långt det går.
Mer om IL går att läsa i dokumentet här >>>>>>>
Lundehunden och dess hälsa i framtiden
Norges Veterinärhögskola är Norges främsta experter på Norsk lundehund. Det finns
också många duktiga smådjursveterinärer i de större städerna och förstås så kan
även Norsk Lundehundklubb ge råd till var och en om de bästa veterinärerna för vår
ras i Norge.
Norsk Lundehundklubb önskar att fortsätta med det forskningsarbete som startade
på Lundehund och IL vid veterinärhögskolan för flera år sedan. Vi önskar också att
företa en grundligare kartläggning av lundehundens hälsa i Norge.
Texten skriven 2007 och reviderad 2008 av Ingvild Svorkmo Espelien, sekreterare i
avelsrådet för Norsk lundehund i Norge, genetiker (cand. Scient. I cellbiolgi från
NTNU i Trondheim) och lektor i smådjur.
Fritt översatt av Cecilia Obitz, 2010
Tillbaka till toppen
